Problemet med synen på sig själv!

På den internationella dagen mot homofobi, den 17:e maj, debatterade jag mot en representant från Ung Vänster och en från Moderata Ungdomsförbundet (MUF) på den folkfest mot homofobi som annordnades i Folkets Park. Det var en lugn och sansad debatt som mer hade formen av en frågestund än en debatt. Som ett sidospår kan jag här berätta att det tragiskt nog bara var Ung Vänster, MUF och Grön Ungdom av de partipolitiska ungdomsförbunden som skickat talare och debattörer, men det är inte det som den här bloggen ska handla om.

På frågan om vad vi som ungdomsförbund gjorde för att internt jobba med normer och strukturer inom våra förbund var det bara personen från Ung Vänster som hade lite jobbigt att svara. Kanske för att Ung Vänster inte är kända för sitt normkritiska arbete, utan snarare bristen på kunskap. Personen från Ung Vänster gav ett lite luddigt famlande svar men klarade det ändå rätt bra. H*n visade att de i alla fall har börjat tänka på saken, vilket är ett gott steg på vägen.

Den unga moderaten däremot svarade självsäker som få, att de har inget sådant arbete för de ser alla på individnivå och jobbar på individnivå. Då kunde jag inte längre hålla mig till frågestundsordningen utan frågade snällt ungmoderaten och moderatorn om jag fick ställa en fråga. “Så då menar du att det inte finns några som helst normer inom MUF?” Svaret jag fick var “Nej, det finns det inte.”

Tänk vad skönt att tillhöra normen så mycket att en inte ens reflekterar över att det finns folk som kanske tycker som mig men inte vill eller kan vara med i min organisation för att de inte känner sig hemma där. Tänk vad skönt att aldrig behöva se strukturer för att allting ju är på individnivå, Och tänk vad skönt att varenda gång någon säger något fel eller kränkande så är det den personen som är dum, och sen nästa, och nästa och nästa…

Det måste vara frustrerande som avvikare i MUF att behöva ta alla diskussioner om normer, strukturer och ojämlikhet med varje individ var för sig. Istället för att kunna belysa normen och strukturen som gör att folk beter sig som de gör. Jag skulle bli väldigt trött i huvudet av att behöva ha samma diskussion med några tusen personer. När jag väl hade varit klar hade omflyttning inom organisationen och nya medlemmar som kommit till orsakat att jag fått börja om igen. Snacka om effektiv metod för att avväpna och isolera de som inte passar in.

Anledningen till att jag skriver det här nu är för att jag precis hamnade i en diskussion på Grön Ungdoms interna debattforum. Där menade en person att en motion gått igenom på GU’s Riksårsmöte bara för attt den innehöll ordet queer och folk inte vågade annat än att vara positiva. Det var där jag insåg vad problemet var i Grön Ungdom.

Vi har länge varit positiva till ordet queer och vi har länge jobbat med homo-, bi-, trans- och queervänlig politik. Kan det vara så att vi har varit för dåliga på att titta på oss själva? Att vi i arbetet med att driva en queer politik utåt tagit för givet att vi är en queer organisation? I en undersökning som gjordes förra året i Grön Ungdom var det inte så många som svarade. Men av de som svarade hade 75% någon gång kännt obehag på en aktivitet. När jag skrev motionen som låg bakom undersökningen så var det ungefär det här resultatet jag trodde vi skulle få. Men många blev chockade.

Här sitter jag nu, på tåget på väg till ett möte i Helsingborg, och funderar på hur jag ska göra för att ännu tydligare lyfta frågan om normer och strukturer inom mitt eget förbund. Jag vill inte att vi som ungmoderaterna ska gömma oss bakom en skröna och fortsätta ignorera normer och strukturer som i längden är skadliga för organisationen och dess medlemmar.

Moderata Ungdomsförbundet hävdar att de inte har några problem med normer och strukturer för att de ser allt på individnivå. Grön Ungdom tar inte itu med sina normer och strukturer för att de driver en så queer politik.

Frågan är vad som är värst?